Åter till Pol Pot
Nu i
monsunsäsongen är Kambodja grönskande, svalt och avslappnat.
Risfält på de låga sluttningarna är översvämmade, skogar som
döljer gamla tempel nästan oframkomliga och den grov sjön
avskräcker simmare. Det är en trevlig tid att åter besöka enkla
land:
Kambodja är
inte överbefolkat och kambodjaner är inte giriga, utan snarare
fridfulla lugn och avspända. De fiskar räkor, bläckfisk och
havsruda. De odlar ris, oförstört av växtgifter, manuellt
planterat, odlat och skördat. De producerar tillräckligt för sig
själva och för export också - definitivt ingen paradis, men
landet kämpar på.
Socialismen
monteras ned i snabb takt: kinesägda fabriker som spottar ut
t-shirts för den europeiska och amerikanska marknaden använder
tiotusentals unga kambodjanska flickor som tjänar 80 dollar per
månad. De får sparken vid första tecken på att vilja bilda
fackförening. De nyrika bor i palats, det finns gott om
Lexusbilar och en och annan Rolls-Royce. Stora svarta och röda,
hårda och värdefulla trädstammar forslas ständigt till hamnen
för timmerexport, ödelägger skogar men berikar affärsmän. Det
finns många nya franska krögare i huvudstaden, NGO-representanter
tjänar på en minut vad en arbetare tjänar på en månad.
Inte mycket
finns kvar av den turbulenta perioden när kambodjanerna försökte
att radikalt ändra tingens ordning i samband med sin unika
traditionalistiska konservativa bonderevolution under
kommunistiskt fana.
Det var
härliga tid som skildras i Jean Luc Godards La Chinoise, under
kulturrevolutionen i Kina när partibossar skickades för
omskolning till avlägsna gårdar och de röda khmerernas
marscherade mot den korrupta huvudstaden.
Socialistiska
rörelser nådde en bifurkationspunkt: antingen ville de ha mer
socialism à la Mao eller retirera till mindre socialism som
Moskva. De röda khmerernas experiment varade bara tre år, från
1975 till 1978.
Överraskande
nog berättar kambodjaner jag möter inga dåliga minnen från denna
period. Det är en ganska fantastisk upptäckt för en tillfällig
besökare. Jag har inte kommit för att rekonstruera "sanningen",
vad den nu är, utan snarare för att ta reda på hur
kambodjanernas kollektiva minne ser ut, hur de uppfattar
händelserna i slutet av 1900-talet, vilken berättelsen som
filtreras ned under den tid som gått. Västvärldens allsmäktiga
berättelsemaskineri har inpräntat i vårt samvete bilden av
blodiga röda khmerer - commies - som kannibaliserade sitt eget
folk på Killing Fields och styrdes av en mardrömslik Pol Pot,
urtypen för en hänsynslös despot.
En mycket
citerad amerikansk professor, R J Rummel, har skrivit att "av en
befolkning på nära 7 100 000 invånare 1970 ... mördades nästan
3 300 000 män, kvinnor och barn ... varav de flesta --- mördade
av de kommunistiska röda khmererna". Varannan person dödades,
enligt hans uppskattning.
Emellertid
har Kambodjas befolkning inte halverats, utan mer än fördubblats
sedan 1970, trots flera påstådda flera folkmord. Tydligen var
folkmördarna odugliga eller också har deras framgångar kraftigt
överdrivits.
Den Pol Pot
kambodjanerna minns var inte en tyrann, utan en stor patriot och
nationalist, en älskare av inhemsk kultur och den inhemska
sättet att leva. Han växte upp i kretsar kring det kungliga
slottet, hans moster var en konkubin till den förre kungen. Han
studerade i Paris, men i stället för att tjäna pengar och göra
karriär, återvände han hem, och tillbringade ett par år med
stambefolkning i skogen för att lära av bönderna. Han hyste
medkänsla med de vanliga byborna som dagligen skörtades upp av
stadsmänniskorna, compradorparasiterna. Han byggde upp en armé
för att försvara landet från dessa mäktiga rånare. Pol Pot var
en munklik man med enkla behov, som inte söka rikedom,
berömmelse eller makt för sig själv.
Han hade en
stor ambition: att göra slut på den misslyckade koloniala
kapitalismen i Kambodja, återgå till bytraditionen och därifrån
bygga ett nytt land från grunden.
Hans vision
var mycket annorlunda från den sovjetiska ett. Sovjet byggde sin
industri genom att åderlåta bönderna, Pol Pot ville bygga byn
först och först därefter bygga industri för att möta bybornas
behov. Han höll stadsbor i förakt, de gjorde ingenting nyttigt
enligt honom. Många av dem var kopplade till lånehajar, ett
distinkt drag i det postkoloniala Kambodja, andra hjälpte
utländska företag råna människor på deras rikedom. Som stark
nationalist var Pol Pot misstänksam mot de vietnamesiska och
kinesiska minoriteterna. Men vad han hatade mest var habegär,
girighet, lust att äga saker. Den helige Franciskus och Leo
Tolstoj skulle ha förstått honom.
Kambodjanerna
jag talade med viftade undan de fruktansvärda historierna om den
kommunistiska förintelsen som en västerländsk uppfinning. De
påminde mig om vad som hände: deras kort krisperiod började
1970, när amerikanerna jagade bort deras legitima härskare,
prins Sihanouk, och ersatte honom med sin marionett,
militärdiktator Lon Nol. Lon Nol var synonymt med korruption,
och hans anhängare stal allt de kunde, överförde sina orätt
fångna vinster utomlands och flyttade sedan till USA. Ovanpå
detta kom de amerikanska bombningarna. Bönderna sprang till röda
khmerernas skogsgerilla, som leddes av några f d
Sorbonnestudenter, och lyckades så småningom sparka ut Lon Nol
och hans amerikanska anhängare.
År 1975 tog
Pol Pot över landet, som ödelagts av en amerikansk bomboffensiv,
liks vildsint som den över Dresden, sägs det. Faktum är att de
amerikanska planen (minns ni Valkyrieritten i Apocalypse Now)
fällde mer bomber över detta stackars land än de hade fällt över
Nazityskland, och sprida sina minor över resten av territoriet.
Om kambodjanerna pressas att nämna deras stora förstörare (och
de är inte angelägna om att gräva i det förflutna), är det
professor Henry Kissinger de nämner, inte kamrat Pol Pot.
Pol Pot och
hans vänner ärvde ett ödelagt land. Byarna hade varit avfolkade,
miljontals flyktingar hade samlats i huvudstaden för att
undkomma amerikanska bomber och amerikanska minor. Utblottade
och hungriga måste de få livsmedelshjälp. På grund av
bombningarna planterade ingen ris 1974. Pol Pot kommenderade
alla ut från staden och ut på risfälten, för att plantera ris.
Detta var ett hårt, men ett nödvändigt steg, och på ett år
skaffade sig Kambodja gott om ris, tillräckligt för att föda
alla och även sälja en del överskott för att köpa
nödvändighetsvaror.
Nya Kambodja
(eller Kampuchea, som det kallades) under Pol Pot och hans
kamrater var en mardröm för de privilegierade, för de rika och
för deras trotjänare , men fattiga människor hade tillräckligt
med mat och fick lära sig läsa och skriva. När det gäller
massmorden är dessa bara skräckhistorier, bedyrade mina
kambodjanska samtalspartner. Visst, de segerrika bönderna sköt
plundrare och spioner, men många fler dog av amerikanska minor
och under det efterföljande vietnamesiska övertagandet, sade de.
För att
lyssna på den andra sidan, reste jag till Killing Fields i
Choeung Ek, ett minnesmärke där de påstådda offren dödades och
begravdes. Detta är en plats cirka 30 km från Phnom Penh, en
snygg grön park med ett litet museum, mycket besökt av turister,
ett kambodjanskt Yad va-Shem. En minnestavla säger att de röda
khmerernas vakter brukade ta cirka 20 till 30 fångar två eller
tre gånger i månaden, och dödar många av dem. Om det pågick i
tre år skulle det förklara färre än 2 000 döda, men en annan
minnestavla sade faktiskt att de grävde upp ca 8 000 kroppar.
Ytterligare en minnestavla sade att det fanns över en miljon
döda.
Noam Chomsky
bedömde att dödssiffran i Kambodja kan ha blåsts upp "med en
faktor tusen."
Det finns
inga bilder av morden, utan det enkla museet har istället ett
par naiva målningar som visar hur en stor, stark karl dödar en
liten svag människa, i en ganska traditionell stil. På en annan
skylt står det: "Här förvarades mordverktyg, men ingenting
återstår nu" och det finns andra liknande inskriptioner.

För
mig påminner detta om andra CIA-sponsrade berättelser om Röda
grymheter, vare sig det nu gäller Stalins terror eller den
ukrainska holodomor. De människor som nu styr USA, Europa och
Ryssland vill framställa varje alternativ till deras styre som
olämpligt eller blodigt eller båda.
De
hatar särskilt omutliga ledare, vare sig de heter Robespierre
eller Lenin, Stalin eller Mao - och Pol Pot. De föredrar ledare
som gärna tar mutor och brukar till sist installera sådana.
Amerikanerna har ytterligare goda skäl till det: Pol Pots
massmord tjänade till att dölja deras egna illdåd, de miljontals
indokineser napalmbombades och besköts från luften.
Kambodjaner säger att många fler människor dödades av de
invaderande vietnameserna i december 1978, medan vietnameserna
föredrar att lägga skulden på de röda khmererna. Men den
nuvarande regeringen uppmuntrar inte någon att gräva i vare sig
denna eller någon annan historia, och det av goda skäl:
praktiskt taget alla viktiga tjänstemän över en viss ålder var
medlemmar av röda khmererna, och ofta ledande medlemmar.
Dessutom samarbetade nästan alla av dem med vietnameserna. Den
nuvarande premiärministern, Hun Sen, var en av röda khmerernas
befälhavare, och stödde senare den vietnamesiska ockupationen.
När vietnameserna drog hem, hade han kommit till makten.
Prins Sihanouk, som landsförvisades av amerikanerna stödde också
de röda khmererna. Han återvände hem till sitt prydliga kungliga
slott och dess intilliggande silvertempel med emaljbuddhan efter
vietnamesernas återtåg. Otroligt nog är han fortfarande vid liv,
men har överfört kronan till sin son, en munk som tvingats lämna
klostret och ta tronen. Så inte heller den kungliga familjen är
förtjust i att gräva i det förflutna. Ingen vill diskutera det
öppet. Den officiella historien om röda khmerernas påstådda
grymheter är inympad i västvärldens samvete, men försök att
rannsaka förövarna har gett magra resultat.
När
man ser tillbaka på det verkar det som de röda khmererna under
Pol Pot misslyckades i sin utrikespolitik snarare än i sin
inrikespolitik. Det var bra att de avskaffade pengarna, sprängde
banker och skickade ut bankirer på risodlingar. Det var bra att
de torkade ut den stora blodsugande igeln,
storstadscompradorerna och pennningutlånarna. Deras misslyckande
var att de inte tog tillräcklig hänsyn till landets position
gentemot Vietnam och spände bågen för hårt. Vietnam var mycket
mäktigt - det hade just besegrat USA - och skulle inte tåla
några dumheter från deras mindre bröder i Phnom Penh.
Vietnameserna planerade att skapa en indokinesisk federation,
inklusive Laos och Kambodja under vietnamesisk ledning. De
invaderade och störtade de envisa röda khmererna som var alltför
förtjusta i sitt oberoende. De stödde också den svarta legenden
om folkmord för att rättfärdiga sitt eget blodiga ingripande.
Vi
talar för mycket om ondska begången under visionära regimer, och
för lite om ondskan i giriga härskare. Det är inte ofta vi minns
den stora hungersnöden i Bengalen, förintelsen i Hiroshima,
tragedin i Vietnam eller ens Sabra och Shatila. Införande av
kapitalismen i Ryssland dödade fler människor än införandet av
socialismen, men vem vet det?
Nu
kan vi försiktigt ompröva de modiga försöken att nå socialismen
i olika länder. De gjordes under svåra, ogynnsamma förhållanden,
under hot om intervention, inför fientlig propaganda. Men låt
oss minnas: om socialismen misslyckades, så gjorde även
kapitalismen det. Om kommunismen åtföljdes av förlust av liv, så
gjorde också kapitalismen det. Men med kapitalismen har vi ingen
framtid värd att leva, medan socialismen fortfarande ger hopp
för oss och våra barn.
Israel Shamir är författare, bor i Moskva och har skrivit bl a
"Blommor från Galiléen" (Alhambra, Övers. Ingvar Rydberg). Hans
epostadress är adam@israelshamir.net
|