Mohamed Omar
Bättre än Salman Rushdie
http://alazerius.wordpress.com/2011/07/14/battre-an-salman-rushdie/
Postat i
Aktuella händelser,
Judendom,
Revisionism,
Sionism av Mohamed Omar den juli 14, 2011
Studiegruppen
Aguéli i Uppsala hedrades av författaren Israel Shamirs
närvaro. Han hör till den ringa men tappra hop sionismkritiker
med judiskt påbrå som vitaliserar det intellektuella samtalet i
väst. Av sin svenske son, journalisten Johannes Wahlström, har
han beskrivits som en judisk motsvarighet till Salman Rushdie.
Shamir har fått utstå mycket för sin frispråkighet och sina ”hädelser”.
Vi vet att det inte är lika opportunt att provocera judar som
det är att provocera muslimer. Muslimer måste lära sig att tåla
skämt, förvisso, jag håller med, men bör inte detta även gälla
judar? Jag har läst Satansverserna och blev inte särskilt
imponerad. Det beror inte på att jag är muslim. Jag skiljer på
min religiösa och litterära smak. Skulle jag bara uppskatta
renläriga, muslimska romanförfattare hade jag inte många att
välja på.
Jag tycker inte att Shamir är en judisk motsvarighet till
Rushdie. Jag tycker att han är betydligt bättre. Han är en
större tänkare. Men också modigare. Den som lämnar islam blir
mottagen med hyllningar, men den som lämnar judendomen blir
förolämpad, klandrad eller ignorerad. Ex-judar är helt enkelt
inte lika poppis som ex-muslimer.
Poppis inom den sioniserade, islamkritiska sfären idag är
angloindiern Ibn Warraq, författare till Why I am not a
Muslim. I den framställer han sig som en skeptiker i
upplysningens och den engelska liberalismens anda som frigjort
sig från irrationella, religiösa dogmer. Gott så. Ibn Warraq har
en del poänger i sitt tal om det moderna Västerlandets
förtjänster. Det är jag tillräckligt storsint att medge. Men
ponera vilket förlag som skulle publicera en bok med titeln
Why I am not a Jew? För visst är väl även judendomens dogmer
irrationella? Det tyckte åtminstone upplysningsfilosofen par
excellence: den antisemitiske Voltaire. Det är bara att
konstatera att det inte är lika politiskt korrekt att kritisera
judendom som islam.
Kanske för att islamisk extremism är ett större problem än
judisk invänder någon. För vem? Det är knepig fråga. För den
vanlige muslimen är självklart muslimers tölpaktighet och
muslimers pedanteri, i synnerhet wahhabismen, i högre grad en
källa till huvudvärk och irritation i vardagen än judisk
extremism och sionism. Men höjer man blicken och börjar titta på
mediabolagen och de globala finanseliterna så ser man allt färre
sura wahhabitiska miner. Fråga någon som just blivit rånad i en
mörk gränd vem han tycker minst om: rånaren eller
valutaspekulanten George Soros? Fråga en afghan som just fått
handen avhuggen av en taliban vem han tycker minst om: talibanen
eller Zbigniew Brzezinski, en av hjärnorna bakom wahhabismens
införande i Afghanistan. Mikro- och makroperspektiv.
Ibn Warraq älskar att orera om den fria forskningens kittlingar,
ifrågasättandets njutning, tvivlets berusning och skepticismens
ljuvhet, men strax därpå tvärstannar han inför
Förintelsereligionens bistra präster och kastar sig ned på sitt
ansikte i skräckblandad vördnad. Vart är nu det voltairska
fräcka flinet? För ateisten Ibn Warraq finns det med andra ord
heliga tempel i vilka man inte får slå en drill.
Rushdie lämnade islam, vilket han har all rätt att göra, liksom
Israel Shamir också har rätt att lämna judendomen. Men de har
inte bara rätt att lämna religionen, de har också rätt att
kritisera den. Att sökoch finna, men också att tappa eller kasta
bort sanningar ingår i livets äventyr. Ivan Aguéli skriver: ”Man
måste emellertid komma ihåg att vi själva ej existera utan vår
fria vilja och ju mer vi följa vår fria vilja, desto mera äro vi
oss själva. Att beröva någon hans fria vilja eller också
tillägna sig den, i det man gör sig till hans andlige auktoritet
eller förinta den eller förfalska den, det är ett avskyvärdare
brott än våld, despotism eller mord eller att stinga ut ögonen
på någon som är svagare än vi.”
Shamir inledde sitt föredrag med att förklara varför det lilla
Palestina, det heliga landet, är så eftertraktat. För att förstå
det måste man studera geopolitik, sade han. Politik och historia
ska förstås i ljuset av geografiska förhållanden. Geopolitiska
analyser ligger till grund för mycket av Imperiets planer och
handlingar. Imperiets mål, konstaterade Shamir, är att styra
världen.
Shamir uttryckte sedan sin beundran för överste Muammar Gadaffi
som genom att beväpna folket med maskingevär visat att han litar
på det och har dess stöd. Beundransvärd är också hans
progressiva islamistiska ideologi som förenar tradition och
modernitet, folkstyre och karismatiskt ledarskap. Idag är det
Ahmadinejad, Gadaffi och Bashar al-Assad i Syrien som
representerar de antiimperialistiska krafterna. Men de måste
öppna upp för förändringar, menade Shamir. De behöver släppa in
nytt folk. Särskilt Bashar är i händerna på en gammal envis
säkerhetsapparat. ”Demokrati”, konstaterar han, ”är en god sak”.
En av de saker som gjort honom så hatad av sionister är ju att
han förespråkar ett demokratiskt Palestina.
A propos Wikileaks sade Shamir att han aldrig haft någon
officiell position i organisationen. ”Jag representerar bara mig
själv, men jag uppskattar Julian Assange arbete”. Samarbetet är
så att säga mer vänskapligt än kollegialt.
Shamirs utmärkta essäsamling Blommor i Galiléen utgavs på
svenska av Alhambra förlag 2003. Jag intervjuade honom i augusti
2009. Läs den
här. Studiegruppen Aguéli hoppas att Shamir återkommer med
en ny föreläsning nästa sommar.
Bloggaren ”Jag vill vara farlig” har skrivit
en rapport från kvällen.
1 kommentar
«
Valet mellan Gadaffi och den wahhabi-sionistiska koalitionen
Gilla
Bli först att gilla denna post.
En kommentar
Prenumerera på kommentarer via
RSS.
-
Markus Andersson
sa, juli 14, 2011 kl.
10:41 e m
Tack det var en intressant föreläsning, särskilt tycker jag om
Isreal Shamirs enkla och raka visdomsord ” try not to be silly
…” dvs var uppmärksam på den information och desinformation som
dagligen omger oss och försök se och tänka från flera synvinklar
när vi läser, ser eller hör något.
2.
Israel Shamir i Uppsala
By Jonas Eliasson
http://jagvillvarafarlig.blogspot.com/2011/07/israel-shamir-i-uppsala.html
I helgen firade Julian Assange sin fyrtionde födelsedag på den
herrgård i England där han sitter i husarrest. Kändisar som
Brad Pitt och Angelina Jolie var inbjudna och
inbjudan innehöll instruktioner för var man kan landa med
privatplan och hur man tar sig till herrgården med helikopter.
Några sådana instruktioner fanns inte för att ta sig till den
källarlokal i ett studentområde i Uppsala där
Israel Shamir föreläste igår. Faktum är att på den öppna
inbjudan på Mohamed Omars blogg fanns inga instruktioner alls,
inte ens en adress. Möjligen var det för att slippa problem med
demonstranter eller hyresvärden (vilket har drabbat andra
personer som talat inför Studiegruppen Aguéli). För Israel
Shamir är en
kontroversiell person (mer
här). Blotta misstanken om en koppling mellan Wikileaks och
honom har varit nog för att skapa
skandal (mer
här).
Men tillställning igår var mycket lugn. Ett tjugotal personer
samlade i en källarlokal för två och en halv timme av
föreläsning, frågor och samtal. Det finns några böcker till salu
och i pausen bjuds det på kaffe i plastmugg. Ålderspridningen är
stor, könsfördelningen mer enhetlig (en kvinna finns i publiken).
Ungefär hälften av åhörarna verkar ha utländskt påbrå vilket är
en inte helt irrelevant uppgift: Israel Shamir anklagas ofta för
att vara antisemit och en genomgång av studiegruppens talarlista
visar att gruppen lätt skulle kunna placeras i facket "högerextrema"
men saker är inte alltid så enkla som man kan tro.
Nåväl, om Israel Shamir är antisemit så verkar han (i alla fall
på föreläsningen igår) ha ett förvånansvärt svagt fokus på judar
och Israel. Han börjar med att förklara vad han tror ligger
bakom hela Plestinafrågan. Svaret är geopolitik och de brittiska
imperieambitionerna under slutet av 1800-talet. Enligt Shamir
kan man hitta svaret hos den brittiska akademikern
Halford Mackinder som introducerade "hjärtlandsteorien".
Enligt denna behöver ett imperium som vill behärska världen
behärska vissa centrala punkter på jordklotet och en av dessa är
Jerusalem. Eftersom britterna inte hade några naturliga
allierade i området så skapade och understödde den brittiska
underrättelsetjänsten sionismen. Än idag fyller Israel
funktionen av ett verktyg för Imperiet (som idag har släppt
tanken på att vara ett brittiskt imperium) för att kontrollera
Jerusalem. En förklaring som bygger på geografi istället för
metafysik. På frågan om vilka som idag styr Imperiet så svara
Shamir efter viss eftertanke att det kan vi inte veta (bland
annat med hänvisning till
Leo Strauss tankar om exoteriska och esoteriska budskap i
politiken (mer läsning
här)).
Efter denna inledning går Shamir vidare och pratar om "den
arabiska våren". Han menar att det är svårt att veta inte bara
vad som kommer att hända, utan även vad som har hänt. Att
revolutionerna har startats, eller i alla fall stötts, av
Imperiet menar han är ställt utom tvivel men varför är svårare
att förstå. I flera fall var de regimer som störtats allierade
till Imperiet (till exempel Egypten) och levde upp till det
gamla talesättet "He may be a son of a bitch, but he's our son
of a bitch". Men kanske så tröttnade Imperiet på att bara ha
makt över ledarskikten och ville göra om hela länderna och
befolkningarna. Imperiet vill krossa de gamla strukturerna och
traditionerna och omskapa hela samhället. Här, säger Shamir,
finns en utmaning för Imperiets motståndare: hur ska man kunna
bevara det gamla samhället utan att förfalla till ren
konservatism ("vi vill ha det som det var för hundra år sedan")?
I några andra delar av "den arabiska våren" verkar Imperiets
motiv vara enklare att förstå. Både Libyen och Syrien är anti-imperialistiska
stater vars regimer Shamir hoppas kan bli kvar vid makten. Dock
verkar han se stora behov av reformer framförallt i Syrien medan
han känner stor beundran för Gaddafi och dennes relation till
sitt folk. För att följa det som händer i Libyen rekommenderar
Shamir sin vän
Thierry Meyssan. Även om Shamir säger att demokrati är ett
bra styrelseskick så fungerar en stark ledare som följer folkets
vilja lika bra. "Den arabiska våren" är dock inte det första
exemplet på hur Imperiet försökt omskapa och integrera sina
allierade. På 60-talet, menar Shamir, var Sverige ett
fantastiskt land. Anti-imperialismen var stark och förståelsen
för Sovjetunionen stor. Idag har Sverige istället trupp i både
Afghanistan och Libyen. Vad har hänt? Jo, en genomgripande
kampanj för att ändra folkets attityder där de fabricerade
ubåtskränkningarna var en central del. Genom dessa väcktes
misstron mot Sovjet och folket fördes bakom ljuset.
Så tillbaks till ingressens tema: på några direkta frågor talar
Shamir lite om Wikileaks. Nej, han har inte haft någon officiell
roll inom organisationen men han känner Assange och beundrar
dennes arbete. Om Assange skulle hamna i fängelse är det
tveksamt om Wikileaks skulle överleva. Sades det då alltså inget
riktigt kontroversiellt igår? I stort sett nej, men Shamir valde
också att undvika det. Frågan om vad han
ansåg om förintelsen av judar under andra världskriget
besvarades med "detta kan vi inte tala om här".
Mohamed Omars version av kvällen
här.
|